Min bitch


Misse, husses bitch.

Jag såg ett program om en kamphund på tv hos syrran för ett tag sen. Den här hunden hade lite problem, var förvirrad och attackerade i tid och otid. Jag kände igen beteendet och det stämde på pricken in på hur Misse beter sig, eller tja betedde sig snarare. Eftersom det inte blivit så mycket bättre på ett tag, och det går i vågor fick det där programmet mig att inse att något måste göras.

Jag provade en ganska drastisk sak. Jag bestämde mig för att helt enkelt slåss mot katten, på katters sätt, tills Misse gav sig. Hittills har jag mest försökt att lämna han ifred när han får en knäpp.

Nu hör det till saken att sedan jag adopterade katten har jag fått upp reflexerna rejält i händer och armar för att parera hans oförutsägbara attacker. Jag har dessutom lärt mig några grepp som gör att han inte kommer åt att bitas lika lätt.

Hur som helst, först blev han riktigt glad över att äntligen få attackera mina armar utan att jag tjurar ur. Jag brottades med han en bra stund, men efter ett tag ville han inte mer. Men jag gav mig inte utan triggade och retades med han tills han till slut började protestera och sprang iväg med sloknad svans. Seger! Jag kan säga att trots mina upptränade ninjaskills såg mina armar bedrövliga ut efter den här fajten, men det var det värt! Jag kollade genom att gå förbi han en massa gånger under en stund så han inte attackerade mig igen, men det gjorde han inte. En stund senare kom han springande med ynkligt pipande, jag ropade. Misse sken upp.

Nu kanske någon tror att jag gett katten däng och att han har sju brutna revben, men särskilt våldsam är jag inte mot han. Jag har jobbat på att trötta ut han och vunnit på uthållighet.

Det har blivit några mindre fighter till, och det lär komma fler, men nu kan han ligga i knät utan att attackera, och om han ändå visar tendenser säger jag till så lyder han. Han har blivit betydligt mer tillgiven och det är sällan problem att hålla i han.

Förut spann han väldigt sällan, och hade inte ro att ligga i knät så länge. Om jag rättade till han högg han mig krampaktigt i armen. Nu går det för det mesta bra. Han är betydligt mer tillgiven och har fått ett näst intill normalt beteende, och lyssnar nästan alltid om jag säger till han. Det är faktiskt smått otroligt.

Kommentarer
Postat av: bobokrull

härligt, låter som att du gjort mycket stora framsteg, hoppas att du inte är helt sönderriven sen då om det blir många fler fajter.

2010-01-09 @ 11:02:26
URL: http://bobokrull81.blogg.se/
Postat av: Richard

Sen finns ju möjligheten att han bara är understimulerad också, trots att jag försöker busa en hel del med han. Hade just en fajt till. Bara småskråmor den här gången, även om viss blodsutgjutelse förekom. Som vanligt får tiden utvisa.

2010-01-09 @ 11:31:09
URL: http://snyggrille.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0