Dags att börja planera

Nu är det inte långt kvar till årets Sweden Rock-festival, så nu tänkte jag börja planera så smått. Inte för att det är nån brådska, men jag känner mig så pass väl att om jag börjar planera imorgon kommer jag glömma något.

Började med att kolla vädret i Pukavik, och det ser riktigt lovande ut, med bara enstaka småskurar att vänta. Men för säkerhets skull tänkte jag ta med en poncho.

Men först ska jag slösurfa lite och kanske avsluta arbetsveckan med en film.

How Low Can You Go

yeah uh how low, how low?

Jag måste vara en av sveriges sämsta elkunder. Såg att förra månaden gjorde jag åt 53kw, slår man ut det per timme blir det drygt 70w (53k/(31*24)). Som en glödlampa mao. Fast å andra sidan lagar jag nästan aldrig mat.

Dagens wtf: A New Pope


Nu väntar jag bara på att bobo ska gräva fram en liknande video från en muslimsk ceremoni!

Nu är det gjort

Efteråt åkte jag ut till mossen och tog en långpromenad i den sköna sommarvärmen. Det var välbehövligt och det kändes rätt ok när jag kom tillbaks till bilen.

När jag stod utanför min ytterdörr började obehaget krypa fram. Fastän jag visste att ingen skulle möta mig i dörren var jag beredd att mota med benet. Det brast direkt när jag såg hans illgröna matboll. Jävlar vad jag kommer sakna skramlet från den i kväll.

Det är så otroligt tomt i min lägenhet. Inga tassteg på parketten, inga bräkande jam. Inget ljud av att Misse släpper ner ett mjukisdjur i badkaret. Ingen katt som kommer att lägga sig hos mig i kväll efter att han jamat försynt och fått klartecken från mig med en klapp på täcket.

Jag ångrar så att han inte fick med sin bruna ikeamus, hans favoritleksak. Så jävla patetiskt, vad spelar det för roll? Han hade flera i olika färgen, men den bruna var tydligen speciell. Han sken upp varenda gång jag plockade fram den underifrån soffan. Jag är säker på att han gömt den så den ligger där nu med, precis rakt under mina ben.

Det första jag gjorde hemkommen var att lägga undan matbollen och de leksakerna jag kunde se. Sen öppnade jag kylen och blev genast påmind av en öppnad blötfoderförpackning som ingen katt kommer äta upp.

Hos veterinären
gick det bra, även om tårarna började rulla redan vid receptionen. Det mesta av hans medvetna tid fick Misse ligga i mitt knä, men han fick tre sprutor till innan det var över. Jag är evigt tacksam att jag inte fick några besvärade blickar från Misse eller att han kämpade emot. Han somnade så lugnt och det verkade på han som att han kände sig trygg hela tiden, även om det tog över 40 minuter. Man hinner känna och tänka rätt mycket på den tiden.

Starköl

Seriöst, kan verkligen 40%'ig öl vara god? Med ny teknik siktar dom på att nå 50%.

En tung dag

För en stund sen ringde jag ett fruktansvärt samtal. Jag är övertygad om att det var det värsta jag någonsin ringt.

Beslutet tog jag för flera veckor sedan, det kändes inte så farligt. När jag nu samlat mig till att beställa en tid klarade jag helt enkelt inte av det. Jag bröt ihop. Verkligheten kom ikapp. Efter en stund kunde jag med darret i halsen boka en tid. Det blir på torsdag.

Det känns fruktansvärt. Misse är så livfull och ung, nyfiken och tillgiven, och jag har dömt honom till döden.

RSS 2.0